Reflexväst för en lady

I det här inlägget skrev jag ju om mina tankar kring jackan i reflextyg som funnits på min att-göra-lista i 2-3 år. Eftersom vi går mot mörkare tider så kändes det verkligen dags att sätta saxen i tyget och få jobbet gjort. Det är alltid en anspänning att ta sig an ett projekt som involverar dyrt material, men nu är jackan klar och jag är verkligen nöjd med resultatet! Reflex-tyg och funktionstyg var helt nya material för mig, en kul utmaning!

Mönstret

Som jag skrivit tidigare så använde jag ett av mina vintage-symönster, Advance American Designer 8049 från 1956 som jag köpt på Etsy för några år sedan. Edith Head har designat flera snygga sy-mönster och jag skulle gärna få tag i fler. Jag gillar verkligen linjerna i den enkla, raka jackan och kragen som bildas av framstycket. Kjolen som ingår i mönstret är ju också snygg, den ärmlösa toppen kanske kan funka till sommaren. Jag sydde upp en toile av jackan förra året i ett afrikansk wax-print-tyg och har anpassat mönstret lite när jag sydde upp reflex-jackan. Jag förlängde ärmarna för att få dem hellånga och jag vändsydde hela jacka med fodret istället för att följa instruktionerna för att montera fodret. Slutligen ville jag ha någon slags knäppning fram och löste det med D-ringar och band i reflextyget.

Tyget

Reflextyget köpte jag för cirka två och ett halvt år sedan på Jofotex tyger i Söderköping. Tyget ligger på 100 cm bredd och jag hade försökt räkna ut lite grovt hur mycket tyg som skulle behövas, det blev lite väl mycket visade det sig nu i efterhand. Jag minns att expediten som mätte upp tyget undrade vad jag skulle göra med så många meter reflextyg, folk brukar nog inte köpa så mycket. Det blev som sagt en del tyg över, men det har jag redan spännande planer för – stay tuned! Det är svårt att fotografera reflex-tyg, men det har en konstig, blästrad, nästan tredimensionell yta, avigsidan är glattare. När tyget blir belyst uppstår en häftig effekt, det blir verkligen reflekterande!

Jag hade tänkt använda något helt vanligt, lite kraftigare viskos-foder i blått eller lila. Men jag råkade ju hitta ett klarblått, regn- och vindtätt tyg på Ohlssons tyger på Sveavägen i Stockholm i våras. Här är deras utbud i web-butiken med funktionstyger, men det är svårt att se om det är något av dessa som jag köpte. De hade en stor låda med funktionstyger i färdiga längder som en betalade per kilo för och jag minns tyvärr inte vad jag betalade, men det var inte dyrt – 50-100 kronor typ för cirka 3 meter. Tyget har en vacker, starkt blålila färg och ligger på ca 140 cm bredd. För att sy i såna här tyger behöver man extra vassa, tunna nålar och jag köpte dessa på Ohlssons tyger.

Sömnaden

Det här var första gången jag sydde något i reflextyg och funktionstyg. Det var ju lite speciellt. Reflextyget är lite kraftigare, rätsidan är sträv och baksidan ganska glatt. Fodertyget är halkigt både på rätsidan och avigsidan. Inget av tygerna kändes det rätt att nåla i, dels för att det skulle förstöra tyget, dels för att reflextyget är för tätt och tjockt att nåla i. 

När jag skulle klippa ut mönsterdelarna använde jag tyngder istället för nålar. Det funkade bra. Tyget gled inte så mycket, men jag klippte ganska försiktigt. Jag använde inte heller min finaste tygsax eftersom jag inte var säker på hur mycket de här tygerna sliter på saxen.

När jag skulle sy använde jag så kallade quilt-klämmor istället för knappnålar. Jag köpte en ask med såna klämmor på Sy- och Hantverksfestivalen för ett par år sedan och det funkade bra att använda dem för att hålla ihop tygerna. Jag sydde med lite extra lång stygn-längd, 3mm, för att det inte skulle bli som en perforation vid sömmarna. Då hade ju sömsmånen gått att riva av som ett gammaldags frimärke på en frimärks-karta.

Först klippte jag ut och sydde ihop fodret, dels för att träna en gång till, dels för att dubbelkolla att storleken var ok. Modellen är verkligen lättsydd, speciellt när jag valde att klippa ut reflextyg och fodertyg efter samma mönsterdelar istället för att använda mönsterdelarna för infodringar och foder. Det färdiga fodret fick hänga på provdockan som inspiration någon vecka innan jag klippte till mönsterdelarna i reflextyget. Det är alltid lite extra svettigt att klippa i dyrt tyg, och dessutom ett helt oprövat, lite halkigt material. När jag hade klippt till och sytt ihop delar i reflextyget provade jag hela jackan och det kändes bra. Jag hade inte löst knäppningen fram, men jag bestämde mig till slut för att montera två par D-ringar i ena framstycket och band i reflextyg på motsvarande nivå på andra framstycket. Jackan är ju gjord av dubbelt ”plast-tyg”  (inte en naturlig fiber så lång ögat kan se…) så jag misstänker att den kan bli lite svettig, men jag vill ändå kunna hålla ihop den fram om det blåser. Den är så pass stor att jag kan ha en nätt dunjacka under och nu kan jag dra ihop jackan över magen med spännena fram. Jag gjorde en ögla som jag fäste D-ringarna på och två band av vändsytt reflextyg och monterade dem i respektive framstycke när jag vändsydde hela jackan.

Sammanfattning

Jamen, det här blev ju bra! Det är så skönt när man tagit sig igenom ett projekt som inneburit lite stress, den här gången i form av ett nytt material som dessutom kostade en del. Jag är nöjd med de ändringar jag gjorde, jackan passar bra och ser så cool ut som jag hade hoppats med de höga kragkanterna fram. Dessutom är den ju nu vändbar, jag kan välja att ha den blå fodersidan ut om jag vill, då sticker en smal kant av reflextyget ut längst ner på jackan och ärmarna. Eftersom reflextyget är lite tjockare än fodertyget så håller sig fodertyget skapligt på plats, men det finns en lätt tendens att det sticker ut längs framkanterna. Jag ska fundera på om det finns någon lösning på det, men jag tror nog att det kan räcka med att jackan ”hänger till sig” lite på provdockan.