En av de största (kanske den största, faktiskt!) anledningarna till att jag syr kläder själv är att det är svårt att hitta kläder som jag gillar OCH som sitter bra. Finns det egentligen någon som passar i standardstorlekarna ute i affärerna? Även om personens mått stämmer exakt överens med standardstorlekens mått? Samma storlek på plagget innebär ju inte att man kan gå in och köpa ett plagg på sin favoritbutik säsong efter säsong utan att prova – passformen varierar. Och en storlek 38 i Sverige är inte samma sak som en storlek 38 i Italien. Och så vidare, och så vidare. Det är en djungel och det blir lätt en fixering vid att en ska vara en viss storlek också. Syr en sina egna kläder så måste en ju vara sann mot sig själv. Det går liksom inte att köpa dyrt tyg och lägga tid på att sy ett plagg i någon drömstorlek.
Jag är 157 cm lång och ser ut som en normal kvinna i sina bästa år. Standardstorlekarna är gjorda för personer som är cirka 10 centimeter längre än jag och det innebär att midjan på hellånga, figursydda kläder som kappor och klänningar inte hamnar på rätt plats. Kjolar går att korta och blusar spelar inte så stor roll. Byxor går också att lägga upp, men de ska ju passa över BÅDE midja och lår! Min plan när jag kom igång med sömnaden igen för några år sedan är att komma över osäkerhet när det gäller att sy byxor för att slippa svettas i provhytter med byxor som är 15-20 centimeter för långa, men som jag inte får över låren (based on a true story). Under hösten har jag gått en kurs på Folkuniversitetet som heter Skrädderikurs byxa där jag lärt mig massor för att skapa ett plagg med professionella skrädderitekniker och det bidrar ju till att slutresultatet ska se bra ut. Men det är fortfarande en utmaning att få ihop en välsittande byxa!
För ett par år sedan köpte jag ett svart, ganska kraftigt satängvävt (tror jag) bomullstyg med mycket stretch i på Ohlssons tyger för att sy två par byxor. Tyget är precis den kvalitet jag drömmer om för svarta, enkla byxor, typ slacks. Stretchen gör ju att en har lite marginal när det gäller passformen, men kan också innebära att plagget tappar passformen och får ”knän” och rumpa”… De mönster jag haft i åtanke är dels Manhattan Trousers från SBCC Patterns (förkortningen står för Skinny Bitch, Curvy Chick!). SBCC Patterns konstruerar mönster just för personer som är petite – det vill säga lite kortare. Det andra mönstret som jag är nyfiken på att testa är Melody från Seamwork, ett lika klassiskt byxmönster som Manhattan-byxorna, men konstruerat för lite längre personer. Jakten på det perfekta byxmönstret är igång!
Melody, bild från Seamworks hemsida 
Manhattan, bild från The Foldlines hemsida
Och om inget av ovanstående mönster skulle funka så har jag ett tredje som ser väldigt snyggt ut, men som känns lite mer som plan B när jag givit upp hoppet om att få till gylf och linning snyggt. Den modellen har nämligen dragkedja bak och ingen gylf, lite enklare variant alltså. Det är The City Trousers från brittiska företaget The Avid Seamstress och jag köpte mönstret på rea på nätet någon gång för några år sedan. Klart snygg och klassisk modell, så jag kanske ska komma över den där dragkedja-bak-fobin.
I våras klippte jag till Manhattan trousers, men sedan har delarna blivit liggande i en påse – det här är ju höst/vinter-byxor så jag har inte haft så dåligt samvete för det. Men nu började det kännas lite angeläget att komma igång och dessutom fick jag inspiration via skrädderikursen. Lite tradigt att gräva fram delarna, men den som inga byxor har… Jag hade valt att rita av mönstret i storlek 8 i midjan och storlek 10 över höfterna efter noggranna studier av måttabellen. I vanlig ordning så orkade jag inte jämföra plaggets färdiga mått med några byxor jag har… Bara att köra!
För att spara tyg så det ska räcka till två par byxor så lade jag fram och bakstycket åt olika håll. Det är ingen lugg eller riktning på tyget så jag bedömde att det ska funka. Tyget är stretchigt åt båda hållen, det var lite svårt att veta åt vilket håll det var bäst att lägga mönsterdelarna till linningen så jag chansade.
Tillklippta delar i vårsol! Jag hade lite resttyg av ett Libertytyg som jag använt till fickpåsarna. Strax efter att bilden är tagen åkte allt ner i en påse för att mogna några månader!
Sömnaden
Helt ärligt skulle jag säga att det här inte var ett nybörjarmönster. I vissa moment hade jag stor hjälp av min skrädderikurs och att jag hade en aning om vart jag var på väg. Sömnadsbeskrivningen är tydlig med tydliga teckningar och bra beskrivningar av alla steg, men jag tyckte det saknades info om till exempel när delar skulle overlockas/sicksackas. Men nuförtiden overlockar jag det mesta och det blir hur bra som helst.
Resultatet
Jag lärde mig massor av det här projektet! Och jag är nöjd med resultatet, på en skala mellan 0 och 10 skulle jag säga att betyget är en 7-8. Tyget har fin finish och skön känsla. Passformen är ok, men med så stretchigt tyg hade jag kunnat sy storlek 8 rätt av. Benen är lite för vida för min smak och jag har redan tagit in dem lite, men kommer kanske (=antagligen) ta in lite ytterligare på benvidden. De är faktiskt på gränsen till för korta – kors i taket! Just nu känns de som lite för korta byxor, men om jag gör byxbenen smalare så tror jag faktiskt att det blir en elegantare siluett (=mindre Charlie Chaplin-byxor…). Senaste veckan har jag ”gått in dem” för att se om jag trivs i modellen och bestämma mig för om jag vill lägga tid på att sprätta upp fållar och sy in benvidden. Jag gillar att ha byxorna på mig, men jag stör mig faktiskt mycket på att det känns som byxbenen fladdrar och siluetten blir ”fyrkantig” istället för elegant. Jaja, jag hör ju själv att jag kommer ta tag i det här! Fortsättning följer, men här kommer bilder på byxorna som det ser ut just nu:
